Blogginlägg Artiklar Kåserier

Tärnsjöraggarna!! -  Den här historien utspelade sig på vintern i slutet av åttiotalet närmare bestämt i slutet av januari och det var svinkallt ute.Själv var jag i sextonårsåldern och ägnade fritiden hemma på bondgården med att skruva på bilar i garaget och drömma om brudar, bilar och skön rockn roll.Min mor hade nog med all rätta lite svårt för mitt bilintresse vid den här tiden men likt tjuren Ferdinands mamma lät hon mig dock hållas.Men åter till historien.Sent en kväll knackar det på dörren till vårt hus och in kommer en tvåmeters kraftig skäggig kille som kan ha varit i 35-års åldern, frustande förklarar han att han glidit av vägen med sin bil och undrar om han kan få hjälp att dra upp den. Nu skedde ju det här ute på landsbygden och där lämnas ingen åt sitt öde oavsett utseende så alla pälsade på sig och gav sig ut för att med traktor och kätting dra upp stackarens bil ur diket.Snyggt nere i diket stod bilen, en pickup parkerad och det var inte svårt att fatta hur killen hamnat där, för på dagen hade det kommit underkylt regn vilken under kvällen bildat en såphal ishinna. Efter en massa svordomar och stön lyckades vi med hjälp av ytterligare en traktor få upp bilen men bara för att konstatera att något hänt med batteriet, för bilen var stendöd.Klockan var mycket och killen bad att få låna telefonen för att ringa efter skjuts hem. Bilskrället fick vara till dagen därpå, för nu orkade han inte med mer skit som han uttryckte det.En pet-flaska med päronsodaDagen därpå var jag ute och åkte sparkstötting på vägen och såg att killen från kvällen innan hade kommit tillbaka till bilen i en matt blåsvart volvo 142:a.Jag åkte fram och frågade hur det gick för honom men kunde av svordomarna konstatera att han inte haft någon lycka nu heller med att återuppliva kadavret.Tydligen hade han bytit batteri men trots att motorn gick runt startade den inte.- Soppatorsk!! Tanken läcker förstår du, spottade killen fram mellan de svavelosande ramsorna.Själv nickade jag bara tillbaka medan killen hämtade en femlitersdunk fylld med vad jag antar var bensin ur volvon.Självklart hade han ingen tratt och det gjorde det omöjligt att få i bensinen i påfyllningshålet. Mer svordomar och killens röda kinder berodde nu absolut inte på kylan ute.In i volvon igen och i baksätet hittades en oöppnad pet-flaska med päronsoda vilken räcktes över till mig med uppmaningen – Drick ur!!Efter en tre fyra klunkar ansåg tydligen killen att det gick för långsamt och punkterade flaskan med en stor vass fällkniv och tömde ur innehållet ur det som nu förvandlats till en tratt för bensin.Du är väl ingen jävla fegis?I med bensin i bilen och nytt startförsök. Ännu mer svordomar och jag började verkligen känna att det var läge att dra mig hemåt nu, innan morsan eller någon annan började sakna mig.- Vi får bogsera den till brorsan säger då plötsligt tvåmeterskillen, nu med visst rimfrost i skägget.- Nja jag vet inte började jag lite mesigt… måste nog hem…- Ähh… nu får du fan ställa upp! Hur skall jag annars få hem den! Du är väl ingen jävla fegis? Det är ju gjort på en kvart och jag kör försiktigt… Kom igen grabben!!Här var det något i det förbjudna som gjorde det pirrigt och spännande och trots att jag visste att det var fel och att morsan skulle slita öronen av mig om hon fick veta något, satte jag mig i den isbelagda bilen medan killen kopplade en kort och som det verkade lagad bogserlina mellan volvon och kadavret.Blinka bara med lyset...Efter att ha gnuggat upp en glugg på framrutan gav han mig instruktionerna att om det gick för fort eller om det blev något problem, bara blinka med lyset så skulle han stanna.Och förresten ha sidorutan nere så inte framrutan immar igen för dig, sen bar det av.Färden startade med några rejäla ryck innan vi kom upp i fart… och vilken fart sen…Hastighetsmätaren i bilen var snabbt uppe i ca 70 km/h och på den fortfarande såphala vägen styrde jag frenetiskt endast ett par meter bakom volvon för att hålla mig kvar på vägen och det enda jag hade att se igenom var en dåligt uppskrapad glugg i framrutans istäcke.Ve och fasa när gluggen efter ett par kilometer hade krympt till en handstorlek och fortsatte krympa. Jag blinkade frenetiskt med lysknappen men inget hände. Så jag försökte bromsa försiktigt i stället för att han skulle fatta att något var fel, men det gjorde bara att bilen började glida från sida till sida på vägen.Ögonlockens kisande fixerades allt mer av frysande tårarNu var goda råd dyra och jag var säker på att jag skulle dö tillsammans med det här monstreti bilen framför. – Nej aldrig i livet, ut med huvudet genom den öppna sidorutan för att se något och med krampaktigt tag om ratten kisade jag genom tårarna i den kalla fartvinden.Minus femton grader hade mätaren visat hemma på dagen men nu handlade det säkert om minus tjugofem där vi for fram genom landskapet med alla dess åkrar.Det började snart att värka i min vänstra kind och öra och ögonlockens kisande fixerades allt mer av frysande tårar. – Vafan titta bakåt tänkte jag, ser du inte att vi kommer att krascha…Men det gjorde uppenbarligen inte killen, eller så brydde han sig inte.Vi kom in i samhället och äntligen blev framfarten något lugnare men långt ifrån laglig.Efter ett par minuter svängde vi in på killens brorsas arbetsplats där volvon tvärnitar, vilket gör att jag halvt ihjälfrusen, reagerar för långsamt och rullar in i volvons bakre stötfångare.Ut far killen och svär innan han inser hur det är med mig och släpar in mig i värmen till brorsan i fikarummet.Brorsan gör samhällstjänst som vaktmästareBrorsan är lika lång och har också skägg och flera tatueringar på armarna som är sjukt muskulösa. En märklig dialog utbyts mellan bröderna om bogseringen medan jag försöker få igång blodcirkulationen i kinden och resten av ansiktet som inte längre har någon känsel.Efter en stunds lyssnande förstår jag att brorsan gör samhällstjänst som vaktmästare på det ställe vi är på och att det är han som äger den blåsvarta volvo 142:an.Nu börjar jag dock känna mig olustig igen och ber om att bli hemskjutsad för annars kommer nog morsan snart ringa polisen och anmäla mig saknad.- Lugna ner dig grabben… klart vi skjutsar hem dig säger straffångebrodern och ler vänligt men inte ett dugg förtroendeingivande. Och jag känner mig bara ynklig, men försöker verka oberörd.När vi äntligen åker ifrån broderns arbete kokar volvon och vi stannar vid en bensinstation.Brodern halar fram en skiftnyckel ur ena dörrfickan på volvon och börjar skruva under huven.Nu har det gått tre timmar sedan det här äventyret startade och jag tvivlar inte ett ögonblick på att morsan börjat planera skallgång efter mig.Under huven lossar brodern plåten över kylaren och grillen och drar upp en 10cm tjockt frigolitblock som täckt kylaren. Undra varför bilen kokade??!!Bröderna fäktar med nävarna där fram… Jag blundar!!I med en kanna med vatten och in i bilen igen där sidorutan råkar ramla ner i dörren när den stängs.Men det verkade vara ett vardagligt problem för snabbt hade killen fiskat upp den igen och spärrat den med en gammal skruvmejsel inkörd i dörrsidan. – Då kör vi sa han och iväg bar det igen med bredställ. Själv satt jag tyst och bara hoppades att ingen jag kände i samhället skulle se mig. Det skulle tvinga mig till en massa lögner för att klara mig ur trubbel hemma.Halvägs hem upptäcker straffångebrorsan den avskurna pet-flaskan som innehållit päronsoda och blir tokig. I ordväxlingen mellan bröderna förstår jag att det som fick tjäna som bensintratt var broderns groggvirke till helgen och nu skall han ha pröjs för den eller också skall själva fan ta brorsan!!! Det är ingen tvekan om allvaret och vi är på väg ner i diket flera gånger medan bröderna fäktar med nävarna där fram… Jag blundar!!Men dom lugnar sig och brodern jag hjälpte börjar snacka om att jag är intresserad av bilar och schysst musik vilket verkar roa den i mitt tycke nu ännu biffigare straffångebrorsan.Jag får veta att dom är från Tärnsjö och har en gammal Cheva tillsammans som dom använder på helgerna när dom raggar brudar, super och slåss. Jag får höra några våldsamma minnen som dom skrattande drar för varandra och mig. Jag skrattar också nervöst men oroas bara ännu mer än tidigare.Jag fick deras telefonnummer på en lapp med uppmaningen att höra av migNär vi väl kommit fram till stället där äventyret började, får jag ett par rediga dunkar i ryggen av straffångebrorsan som uppenbarligen ansåg att jag var okej eftersom jag fick deras telefonnummer på en lapp med uppmaningen att höra av mig om jag ville hänga med dom någon helg på raggen med Chevan.Just då var jag bara så otroligt glad att jag kommit hem igen, så med viss stolthet över erbjudandet men med absolut ingen som helst tanke på att åka på raggen med bröderna, tackade jag lite spelat kaxigt och morsade adjö när dom drog iväg i fjärran på den glashala vägen.Hur gick det då med morsan när jag kom hem?Tja… hon hade väl undrat var jag var men speciellt orolig var hon inte och jag ljög att jag varit hos en kompis och glömt tiden… hmm… var tämligen säker på att det var bäst så...Äventyret var så märkligt att jag först i vuxen ålder vågat berätta den för släkt o vänner./Morgan Lindgren
Tärnsjöraggarna!!

 

Den här historien utspelade sig på vintern i slutet av åttiotalet närmare bestämt i slutet av januari och det var svinkallt ute.
Själv var jag i sextonårsåldern och ägnade fritiden hemma på bondgården med att skruva på bilar i garaget och drömma om brudar, bilar och skön rockn roll.

Min mor hade nog med all rätta lite svårt för mitt bilintresse vid den här tiden men likt tjuren Ferdinands mamma lät hon mig dock hållas.

Men åter till historien.
Sent en kväll knackar det på dörren till vårt hus och in kommer en tvåmeters kraftig skäggig kille som kan ha varit i 35-års åldern, frustande förklarar han att han glidit av vägen med sin bil och undrar om han kan få hjälp att dra upp den. Nu skedde ju det här ute på landsbygden och där lämnas ingen åt sitt öde oavsett utseende så alla pälsade på sig och gav sig ut för att med traktor och kätting dra upp stackarens bil ur diket.

Snyggt nere i diket stod bilen, en pickup parkerad och det var inte svårt att fatta hur killen hamnat där, för på dagen hade det kommit underkylt regn vilken under kvällen bildat en såphal ishinna. Efter en massa svordomar och stön lyckades vi med hjälp av ytterligare en traktor få upp bilen men bara för att konstatera att något hänt med batteriet, för bilen var stendöd.

Klockan var mycket och killen bad att få låna telefonen för att ringa efter skjuts hem. Bilskrället fick vara till dagen därpå, för nu orkade han inte med mer skit som han uttryckte det.

En pet-flaska med päronsoda
Dagen därpå var jag ute och åkte sparkstötting på vägen och såg att killen från kvällen innan hade kommit tillbaka till bilen i en matt blåsvart volvo 142:a.
Jag åkte fram och frågade hur det gick för honom men kunde av svordomarna konstatera att han inte haft någon lycka nu heller med att återuppliva kadavret.
Tydligen hade han bytit batteri men trots att motorn gick runt startade den inte.
- Soppatorsk!! Tanken läcker förstår du, spottade killen fram mellan de svavelosande ramsorna.
Själv nickade jag bara tillbaka medan killen hämtade en femlitersdunk fylld med vad jag antar var bensin ur volvon.

Självklart hade han ingen tratt och det gjorde det omöjligt att få i bensinen i påfyllningshålet. Mer svordomar och killens röda kinder berodde nu absolut inte på kylan ute.
In i volvon igen och i baksätet hittades en oöppnad pet-flaska med päronsoda vilken räcktes över till mig med uppmaningen – Drick ur!!

Efter en tre fyra klunkar ansåg tydligen killen att det gick för långsamt och punkterade flaskan med en stor vass fällkniv och tömde ur innehållet ur det som nu förvandlats till en tratt för bensin.

Du är väl ingen jävla fegis?
I med bensin i bilen och nytt startförsök. Ännu mer svordomar och jag började verkligen känna att det var läge att dra mig hemåt nu, innan morsan eller någon annan började sakna mig.

- Vi får bogsera den till brorsan säger då plötsligt tvåmeterskillen, nu med visst rimfrost i skägget.

- Nja jag vet inte började jag lite mesigt… måste nog hem…

- Ähh… nu får du fan ställa upp! Hur skall jag annars få hem den! Du är väl ingen jävla fegis? Det är ju gjort på en kvart och jag kör försiktigt… Kom igen grabben!!

Här var det något i det förbjudna som gjorde det pirrigt och spännande och trots att jag visste att det var fel och att morsan skulle slita öronen av mig om hon fick veta något, satte jag mig i den isbelagda bilen medan killen kopplade en kort och som det verkade lagad bogserlina mellan volvon och kadavret.

Blinka bara med lyset...
Efter att ha gnuggat upp en glugg på framrutan gav han mig instruktionerna att om det gick för fort eller om det blev något problem, bara blinka med lyset så skulle han stanna.
Och förresten ha sidorutan nere så inte framrutan immar igen för dig, sen bar det av.

Färden startade med några rejäla ryck innan vi kom upp i fart… och vilken fart sen…
Hastighetsmätaren i bilen var snabbt uppe i ca 70 km/h och på den fortfarande såphala vägen styrde jag frenetiskt endast ett par meter bakom volvon för att hålla mig kvar på vägen och det enda jag hade att se igenom var en dåligt uppskrapad glugg i framrutans istäcke.

Ve och fasa när gluggen efter ett par kilometer hade krympt till en handstorlek och fortsatte krympa. Jag blinkade frenetiskt med lysknappen men inget hände. Så jag försökte bromsa försiktigt i stället för att han skulle fatta att något var fel, men det gjorde bara att bilen började glida från sida till sida på vägen.

Ögonlockens kisande fixerades allt mer av frysande tårar
Nu var goda råd dyra och jag var säker på att jag skulle dö tillsammans med det här monstret
i bilen framför. – Nej aldrig i livet, ut med huvudet genom den öppna sidorutan för att se något och med krampaktigt tag om ratten kisade jag genom tårarna i den kalla fartvinden.
Minus femton grader hade mätaren visat hemma på dagen men nu handlade det säkert om minus tjugofem där vi for fram genom landskapet med alla dess åkrar.

Det började snart att värka i min vänstra kind och öra och ögonlockens kisande fixerades allt mer av frysande tårar. – Vafan titta bakåt tänkte jag, ser du inte att vi kommer att krascha…
Men det gjorde uppenbarligen inte killen, eller så brydde han sig inte.

Vi kom in i samhället och äntligen blev framfarten något lugnare men långt ifrån laglig.
Efter ett par minuter svängde vi in på killens brorsas arbetsplats där volvon tvärnitar, vilket gör att jag halvt ihjälfrusen, reagerar för långsamt och rullar in i volvons bakre stötfångare.
Ut far killen och svär innan han inser hur det är med mig och släpar in mig i värmen till brorsan i fikarummet.

Brorsan gör samhällstjänst som vaktmästare
Brorsan är lika lång och har också skägg och flera tatueringar på armarna som är sjukt muskulösa. En märklig dialog utbyts mellan bröderna om bogseringen medan jag försöker få igång blodcirkulationen i kinden och resten av ansiktet som inte längre har någon känsel.

Efter en stunds lyssnande förstår jag att brorsan gör samhällstjänst som vaktmästare på det ställe vi är på och att det är han som äger den blåsvarta volvo 142:an.
Nu börjar jag dock känna mig olustig igen och ber om att bli hemskjutsad för annars kommer nog morsan snart ringa polisen och anmäla mig saknad.

- Lugna ner dig grabben… klart vi skjutsar hem dig säger straffångebrodern och ler vänligt men inte ett dugg förtroendeingivande. Och jag känner mig bara ynklig, men försöker verka oberörd.

När vi äntligen åker ifrån broderns arbete kokar volvon och vi stannar vid en bensinstation.
Brodern halar fram en skiftnyckel ur ena dörrfickan på volvon och börjar skruva under huven.
Nu har det gått tre timmar sedan det här äventyret startade och jag tvivlar inte ett ögonblick på att morsan börjat planera skallgång efter mig.

Under huven lossar brodern plåten över kylaren och grillen och drar upp en 10cm tjockt frigolitblock som täckt kylaren. Undra varför bilen kokade??!!

Bröderna fäktar med nävarna där fram… Jag blundar!!
I med en kanna med vatten och in i bilen igen där sidorutan råkar ramla ner i dörren när den stängs.
Men det verkade vara ett vardagligt problem för snabbt hade killen fiskat upp den igen och spärrat den med en gammal skruvmejsel inkörd i dörrsidan. – Då kör vi sa han och iväg bar det igen med bredställ. Själv satt jag tyst och bara hoppades att ingen jag kände i samhället skulle se mig. Det skulle tvinga mig till en massa lögner för att klara mig ur trubbel hemma.

Halvägs hem upptäcker straffångebrorsan den avskurna pet-flaskan som innehållit päronsoda och blir tokig. I ordväxlingen mellan bröderna förstår jag att det som fick tjäna som bensintratt var broderns groggvirke till helgen och nu skall han ha pröjs för den eller också skall själva fan ta brorsan!!! Det är ingen tvekan om allvaret och vi är på väg ner i diket flera gånger medan bröderna fäktar med nävarna där fram… Jag blundar!!

Men dom lugnar sig och brodern jag hjälpte börjar snacka om att jag är intresserad av bilar och schysst musik vilket verkar roa den i mitt tycke nu ännu biffigare straffångebrorsan.
Jag får veta att dom är från Tärnsjö och har en gammal Cheva tillsammans som dom använder på helgerna när dom raggar brudar, super och slåss. Jag får höra några våldsamma minnen som dom skrattande drar för varandra och mig. Jag skrattar också nervöst men oroas bara ännu mer än tidigare.

Jag fick deras telefonnummer på en lapp med uppmaningen att höra av mig
När vi väl kommit fram till stället där äventyret började, får jag ett par rediga dunkar i ryggen av straffångebrorsan som uppenbarligen ansåg att jag var okej eftersom jag fick deras telefonnummer på en lapp med uppmaningen att höra av mig om jag ville hänga med dom någon helg på raggen med Chevan.

Just då var jag bara så otroligt glad att jag kommit hem igen, så med viss stolthet över erbjudandet men med absolut ingen som helst tanke på att åka på raggen med bröderna, tackade jag lite spelat kaxigt och morsade adjö när dom drog iväg i fjärran på den glashala vägen.

Hur gick det då med morsan när jag kom hem?
Tja… hon hade väl undrat var jag var men speciellt orolig var hon inte och jag ljög att jag varit hos en kompis och glömt tiden… hmm… var tämligen säker på att det var bäst så...

Äventyret var så märkligt att jag först i vuxen ålder vågat berätta den för släkt o vänner.

/Morgan Lindgren
Ant. besök. 46
Kommentarer
Inga kommentarer än

Skruvat på egna projektbilen
Den egna projektbilen en Volvo PV -1956 har äntligen fått den helrenoverade "original" B16 motorn startad. Och naturligtvis så läggs mycket av den lilla fritiden som finns nu på att få den installerad i PV:n. För er som vill veta mer om det projektet kan lä...
Påskledigt och lite annat
Det har stått still ett tag nu med utvecklingen av sajten eftersom det har funnits mycket att göra på jobbet inför påskledigheten och aktiviteter med släkt och vänner under påskledigheten med bla. besök på ELMIA i Jönköping. Men nu &au...

Vicky 3 - HotRod
  Först lackades ramen i silver innan randningarnas tunna linjer tejpades i silverlacken. Sedan blåstes allt i "Apple Candy Red"   Normal färg för Vicky 3 är en ljust grå-blå nyans men eftersom detta är en "HotRod-moppe" med alla moderniseringar ...
Buick
Kul med fler som gillar Buick. Tummen upp...
Ansvarig ägare av MOTORSTOPP.se   Morgan Lindgren

Adress: Högsta 208,  75593 Uppsala

 

Policy & Personuppgifter - Om MOTORSTOPP.se - Annonsera


facebook